#JustMe…?

Är förmodligen en aning sen på bollen som vanligt, men jag har några små funderingar kring det här med #MeToo-kampanjen. (kampanj är egentligen ett konstigt uttryck för detta men i brist på något bättre använder jag fortsättningsvis uttrycket).

Funderingar är inte heller rätt ord för ärligt talat är det snarare en typ av obehagskänsla som liksom pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag försöker ignorera den allt jag kan, för vad kan vara obehagligt med en så oerhört viktig fråga för alla kvinnor och med sådan oanad och enorm genomslagskraft över hela världen?

För att klargöra att jag helt och fullt stödjer kampanjen, vill jag meddela att jag själv blev sexuellt utnyttjad/trakasserad i tidig ålder och tyvärr vet allt om psykiskt lidande, ensamhet och skam och skuldkänslor kopplat till detta.

Och det är det här som är själva grejen med allt som nu sker, den frigjorda skammen, de bortblåsta skuldkänslorna och den nedsatta foten – nu är det nog! Känslan och insikten av att nästan alla kvinnor oavsett generation har utsatts för någon typ av sexuella trakasserier. Du är inte ensam, rädslan och frustrationen är inte längre din att ensam bära, skammen tillhör inte längre dig. Den är, och har alltid varit männens.

Så vad kommer då min obehagskänsla ifrån? Den är svårförklarad så jag hoppas ni hänger med i svängarna.

Man kan först och främst diskutera hur man definierar sexuella trakasserier, och nu menar jag inte våldtäkt eller andra grova överträdelser utan mer subtila anspelningar som inkluderar makt och sex. Kan man överhuvudtaget gradera dessa på något sätt när varje upplevelse är individuell och känslan av kränkning likaså? Kan man känna sig kränkt av en hand på axeln eller om ryggen som tröst eller en lätt strykning på kinden av en tillfälligt bekant, något som är avsett endast som en ömhetsbetygelse och inget annat?

Det är närapå omöjligt att sätta några gränser när det handlar om individuell perception, men det måste ändå vara någon slags rim och reson.

Så nu till själva kärnan till mina funderingar som hänger ihop med hur #metoo-kampanjen utvecklat sig. Hur stort är behovet för den utsatta att förövaren hängs ut i media? Kan man i vissa fall ifrågasätta syftet? Kan man överhuvudtaget ifrågasätta något i denna kampanj utan att själv bli ifrågasatt angående sitt påstådda engagemang?

Hur ärlig är man som kvinna med sitt ibland överdrivet aggressiva försvar av de utsatta kvinnorna, sina ”medsystrar” som man fram till nu varit tysta tillsammans med även om man varit i en bättre position att agera, stötta eller hjälpa?

Hur intresserad är man egentligen av en seriös kommunikation med motparten om problemet, i detta fall den manliga delen av mänskligheten?

Jag får känslan av att väldigt många rycks med av mediecirkusen och sina känslor, och att ivern att peka ut enskilda individer blir viktigare än det strukturella grundproblemet.

Det är så oerhört viktigt att den här debatten lever vidare och utvecklas, och då i seriösa ordalag. Men utvecklas det till att enbart bli någon typ av ”blame and shame game” eller en feministisk ”happening” kommer debatten om de grundläggande problemen att självdö förr eller senare och det vore en skam nu när vi äntligen har ett ordentligt grepp om manligheten…..

Annonser

Sans & Balans gott folk…

Alltså, hur kinkiga och känsliga håller vi på att bli egentligen? Folk tål ju ingenting nuförtiden och har dessutom ingen humor att tala om. Nu har TV4 Nyhetsmorgon anklagats för sexism p.g.a. ett provokativt instagramkontos snuttifieringsprojekt där man klippt ihop snuttar av vad mer avslappnade men ändå medvetna människor kan anse som diverse skämtsamheter mellan programledare och gäster. Vissa är förvisso plumpa, lätt sexistiska och onödiga, men inget att skrika sig hes och skapa drev av. Ingen av de närmast inblandade verkar ha tagit illa vid sig, men i dagens upplysta samhälle där feministkrigare och rättrådiga genustolkare för en ivrig och högljudd kamp, letas det med luskam i alla hörn och spillror efter alla möjliga och omöjliga bevis för sexism, kvinnoförtryck och annan patriarkal problematik. I detta fall skulle det räcka med en hälsosam diskussion bland TV4:as personal om att sexistiska anspelningar, hur oskyldiga och skämtsamma de än är, inte bör vara en del av deras programkultur. Istället behandlas det som förstasidesstoff av media.

Jag vill absolut inte förringa själva problemet, tro mig, jag ser sällan mellan fingrarna när det gäller detta, men vi måste ändå sansa oss någonstans.

Samma fenomen kan appliceras på andra problemområden, exempelvis den ökande och mer och mer normaliserade rasismen. Med vår överdrivna känslighet ser vi rasism och rasister överallt, men bidrar med detta samtidigt till normaliseringen och spelar därmed de genuina rasisterna rakt i händerna. Jag är själv högljutt emot all slags rasism och diskriminering liksom sexism och kvinnoförtryck av alla former, men jag tror att vi som vill bekämpa dessa samhällsproblem, vare sig det gäller patriarkala strukturer eller främlingsfientlighet av olika grad, måste ta det lite varsammare annars riskerar kampen att få motsatt effekt. Om saker och ting dras in i absurdum kommer debatterandet av dessa frågor snart att passera mellan öronen eller svischa över huvudet på folk som tröttnat på dessa i många fall harmlösa petitesser. Att sånt här också fortsätter att ge stora krigsrubriker i medierna gör bara saken än värre…

Ni kan se klippen ur Nyhetsmorgon här >>

Det här med Hen…

Jag är ofrivilligt barnlös och det är mitt livs största sorg men det ska inte handla om detta utan om varför jag tydligen inte får ha några som helst åsikter om föräldraskap, barnuppfostran etc. av just den anledningen.

Jag tycker nämligen att hela den här genusgrejen börjar gå för långt. Alltså att barn ska växa upp i princip könlösa, utan att påtvingas någon stereotyp pojk- eller flickroll av sina föräldrar. Min åsikt är inte så populärt kan jag meddela. Jag har tydligen ingen talan i saken eftersom jag helt saknar erfarenhet av barn och föräldrarollen.

Okej, jag har inga egna barn, men är utbildad barnskötare och har arbetat med barn, men det spelar ingen roll, vi har åsiktsfrihet i det här landet och man får faktiskt tycka vad man vill. Hur många av dem som har åsikter om politik eller annat är politiker själva eller har någon som helst erfarenhet av detta? Och är det inte för det mesta ”vanligt folk”, utan varken insyn eller erfarenhet av det de kritiserar, som har de flesta åsikterna?

Jag kan till viss del hålla med om att man som förälder inte ska boxa in sitt barn i någon gängse norm, men heller inte låta sitt barn utvecklas utan identitet eller känslan av att tillhöra någon könsgruppering. Låt hellre barnen utveckla och hitta sin egen könsidentitet, vilken den nu än är, i sin egen takt och med minsta påverkan från omgivningen.

Oavsett med vilken metod man uppfostrar sina barn är det i slutänden föräldrarnas värderingar och föreställningar om genusnormer som avgör, vilket innebär att samtliga metoder faktiskt är påtvingade barnen, även den könlösa varianten…and that’s my simple point here…

hen