Kropp och karaktär

 

Kroppsmedvetenhet har för en överviktig person en helt annan innebörd än motorik, balans eller andningsterapi.

Att ständigt bli bedömd efter antal kilon skapar en egen, osund kroppsfixering. Man blir så överdrivet medveten om sin kropp i alla situationer att den egna kroppen inte bara blir ett fysiskt utan även ett mentalt hinder.

Det har varit mycket debatterande om vilka som är mest utsatta, tjocka eller smala? Nej, det är ingen tävling utan ett verkligt problem för båda kategorierna, men alla bör tala om och i sin egen sak eftersom ingen kan sätta sig in i den andres situation, om man inte har erfarenhet av båda.

Man måste alltså skilja på problematiken även om vissa upplevelser liknar varandra, men jag vill ändå hävda att överviktiga ses på med mer kritiska ögon, och ur fler aspekter än smala. Det är inte bara kroppsformen som ifrågasätts, även karaktär, intellekt, självbehärskning och diverse andra egenskaper som på något märkligt sätt tycks försämras i takt med antal kilo övervikt över den ”acceptabla normen”.

En underviktig person får sällan hela sin personlighet bedömd på grund av sitt utseende, mer ofta ett bekymrat och omtänksamt bemötande, vilket nog kan vara väl så jobbigt. Men att alltid ses som karaktärslös, opålitlig, oattraktiv, svag, äcklig och mindre vetande har ändå en större inverkan på ett redan dåligt självförtroende.

Övervikt måste inte alltid ha med kostvanor att göra. Sjukdomar, nedsatt rörelseförmåga, genetiska kopplingar och andra faktorer kan också spela in. Sunda matvanor och fysisk aktivitet är självklart en grundförutsättning för god hälsa men ett uttjatat recept för viktnedgång. Det är ofta ett lite för enkelt svar på problematiken.

För övrigt kan kopplingen hälsa och vikt diskuteras. Det finns många kärnfriska och aktiva människor som man skulle kunna anse som allt från lätt överviktiga till tjocka. Det som enligt ”normen” är övervikt för en person kan helt enkelt vara den perfekta vikten för en annan. Sedan finns det naturligtvis de som har utvecklat en extrem fetma. Detta är en helt annan sak och bör inte enbart ses som ett fysiologiskt problem utan, likväl som anorexi och bulimi och andra självskadebeteenden, klassas som ett psykologiskt sjukdomstillstånd. Problemet är att detta i allmänhet inte görs.

Annonser

Humor under ansvar

”Man ska kunna skämta om allt”…detta säger de flesta komiker och påståendet har aktualiserats i och med terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo.

Visst säger jag, men jag är tveksam om jag tycker lyteskomik är särskilt roligt överhuvudtaget. I min värld är det att sparka på de som redan ligger. Vad uppnår man egentligen med att förlöjliga, nedvärdera eller ifrågasätta människors lidande?

Det har florerat massor av artiklar på sistone angående elöverkänslighet och dess faktiska existens, antagligen p.g.a. den ekonomiska ersättning de drabbade erhållit. Man slår fast att detta tillstånd inte existerar med hjälp av diverse experter hit och dit, och okej, jag kan köpa det, men faktum kvarstår att det faktiskt finns människor som lider på riktigt. Dessa blir nu ifrågasatta eller stämplade som fuskare och hypokondriker samtidigt som elallergiskämten duggar tätt. Jag tror inte att någon frivilligt skulle sätta sig i en vedeldad stuga mitt i ingenstans, helt utan el och de bekvämligheter det innebär, isolerad från omvärlden, enbart för att fejka ett sjukdomstillstånd. Ett sjukdomstillstånd som dessutom uppenbarligen verkar lindras av avsaknaden av elekriticitet.

”Jamen vi har ju haft el i hundra år, varför har inte någon haft problem av den förrän nu?” undrar ifrågasättarna. Men hur vet vi det? Det kanske människor haft men utan att veta orsaken. Det finns t.ex. säkert många som haft intolerans- och allergiproblem mot diverse födoämnen och annat i alla tider, men det är först i modern tid vi haft kunskap och teknik att koppla samman problemen med de ämnen vi får i oss eller utsätts för. Dessutom har vissa ämnen medvetet manipulerats eller förändrats av miljöpåverkan under tidernas gång. Även elteknik eller mängden elanvändande ser knappast ut idag som det gjorde förr.

Ta exempelvis Fibromyalgi som har kallats ”svid- och brännsjukan” eller ”kärringsjukan” och sällan eller aldrig tagits på allvar av vare sig sjukvård eller allmänhet. Mellan 150- och 200 000 människor lider av fibromyalgi i Sverige och flertalet är kvinnor. Det är kanske därför det tagit sådan tid att klassa det som en reell sjukdom. Inte förrän på senare år har de som lider av denna smärtsamma sjukdom t.ex. haft möjlighet till sjukersättning.

Oavsett om ett sjukdomstillstånd anses reellt eller inte så är det verklighet för de som lider av det. Om det sedan är psykologiskt betingat gör ingen skillnad tycker jag. Man borde allmänt vara lite mer ”open minded” när det gäller sådana här saker.

Men åter till huvudfrågan då…får man skämta om allt? Javisst säger jag, bara man anser att ”måltavlan” tål det. Jag tror inte många skulle ge sig på att skoja om exempelvis de som är drabbade av cancer eller Ebola, även om jag sett några smaklösa exempel på detta. Och om man nu gör det kan man inte enligt mig gömma sig bakom det lämpliga ”satirskynket” för att förklara eller ursäkta sig.

Yttrandefriheten är en viktig demokratisk rättighet, men ska tillämpas med eftertanke och under ansvar.