#JustMe…?

Är förmodligen en aning sen på bollen som vanligt, men jag har några små funderingar kring det här med #MeToo-kampanjen. (kampanj är egentligen ett konstigt uttryck för detta men i brist på något bättre använder jag fortsättningsvis uttrycket).

Funderingar är inte heller rätt ord för ärligt talat är det snarare en typ av obehagskänsla som liksom pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag försöker ignorera den allt jag kan, för vad kan vara obehagligt med en så oerhört viktig fråga för alla kvinnor och med sådan oanad och enorm genomslagskraft över hela världen?

För att klargöra att jag helt och fullt stödjer kampanjen, vill jag meddela att jag själv blev sexuellt utnyttjad/trakasserad i tidig ålder och tyvärr vet allt om psykiskt lidande, ensamhet och skam och skuldkänslor kopplat till detta.

Och det är det här som är själva grejen med allt som nu sker, den frigjorda skammen, de bortblåsta skuldkänslorna och den nedsatta foten – nu är det nog! Känslan och insikten av att nästan alla kvinnor oavsett generation har utsatts för någon typ av sexuella trakasserier. Du är inte ensam, rädslan och frustrationen är inte längre din att ensam bära, skammen tillhör inte längre dig. Den är, och har alltid varit männens.

Så vad kommer då min obehagskänsla ifrån? Den är svårförklarad så jag hoppas ni hänger med i svängarna.

Man kan först och främst diskutera hur man definierar sexuella trakasserier, och nu menar jag inte våldtäkt eller andra grova överträdelser utan mer subtila anspelningar som inkluderar makt och sex. Kan man överhuvudtaget gradera dessa på något sätt när varje upplevelse är individuell och känslan av kränkning likaså? Kan man känna sig kränkt av en hand på axeln eller om ryggen som tröst eller en lätt strykning på kinden av en tillfälligt bekant, något som är avsett endast som en ömhetsbetygelse och inget annat?

Det är närapå omöjligt att sätta några gränser när det handlar om individuell perception, men det måste ändå vara någon slags rim och reson.

Så nu till själva kärnan till mina funderingar som hänger ihop med hur #metoo-kampanjen utvecklat sig. Hur stort är behovet för den utsatta att förövaren hängs ut i media? Kan man i vissa fall ifrågasätta syftet? Kan man överhuvudtaget ifrågasätta något i denna kampanj utan att själv bli ifrågasatt angående sitt påstådda engagemang?

Hur ärlig är man som kvinna med sitt ibland överdrivet aggressiva försvar av de utsatta kvinnorna, sina ”medsystrar” som man fram till nu varit tysta tillsammans med även om man varit i en bättre position att agera, stötta eller hjälpa?

Hur intresserad är man egentligen av en seriös kommunikation med motparten om problemet, i detta fall den manliga delen av mänskligheten?

Jag får känslan av att väldigt många rycks med av mediecirkusen och sina känslor, och att ivern att peka ut enskilda individer blir viktigare än det strukturella grundproblemet.

Det är så oerhört viktigt att den här debatten lever vidare och utvecklas, och då i seriösa ordalag. Men utvecklas det till att enbart bli någon typ av ”blame and shame game” eller en feministisk ”happening” kommer debatten om de grundläggande problemen att självdö förr eller senare och det vore en skam nu när vi äntligen har ett ordentligt grepp om manligheten…..

Annonser

Sanningens källa

Det har precis varit källkritikens dag och vi som är noga med att veta vad vi läser och även intresserade av varifrån eventuella fakta kommer, inser tyvärr att källkritik är bortkastat när det gäller en viss kategori av läsare.

De finns de som oavsett bevisliga fakta ändå har sina egna teorier och förklaringar till hur fakta, statistik och ögonvittnesskildringar manipulerats av ”PK-media” och ”etablissemanget”. De har redan sina egna sanningar fullständigt klara för sig och absolut inget kan rubba dem.

Det här är ju olidligt korkat och verklighetsfrånvänt kan man tycka, men samtidigt också en aning skrattretande eftersom de källor dessa människor använder och hänvisar till, d.v.s. ”alternativ-media”, befinner sig på en absolut elitnivå när det gäller manipulerade och vinklade sanningar. Exempel på detta har bevisats gång på gång, men då förstås av PK-media, så det räknas ju inte….

Det är lovande att skolorna uppmärksammat behovet av att diskutera källkritik, men min erfarenhet är att ungdomar faktiskt är väldigt mycket smartare vad gäller detta än en hel del vuxna. Kanske det beror på att de är uppväxta i en till stor del digital miljö och har vana att inhämta information via nätet. Men det kanske även till en viss del beror på att de inte hunnit bli lika bittra, frustrerade, rädda och hatfulla som många vuxna….

 

Ordens makt

Det här med ords betydelse kan vara knepigt för att inte säga farligt i vissa avseenden. Vissa ord kan tolkas på olika sätt. Ta t.ex. ett ord som ”miljömedveten”, en del tolkar det som om personen helt enkelt är allmänt insatt i miljöfrågor och tycker dessa är viktiga, medan andra ser en sopsorterande, konsumtionssnål vegetarian med ekologiska grundprinciper. Dessa olika tolkningar har ingen större betydelse rent allmänt och kan i värsta fall endast orsaka en del missförstånd.

Det är då man börjar urholka ordens egentliga betydelse eller t.o.m. byta ut dem som det blir farligt.

Kalla mig gärna språkpolis eller ordfascist, men lika mycket som jag ogillar vedertagna men motsägelsefulla ord som ”jätteliten” eller ”skitgod”, ogillar jag när man missbrukar ett ord så pass att det förlorar sin grundläggande betydelse.

Ordet rasist har varit ett av de mest känsloladdade under en lång tid. Att säga att någon är rasist är allvarligt och anklagelsen bör vara väl underbyggd, ändå flyger anklagelserna vilt åt höger och vänster, ja mest åt höger då….men att urholka ett ords betydelse på detta sätt är bara en del av problematiken med laddade ord.

Ett riksdagsparti med rasistiska och nazistiska rötter blev, i samband med en moderat, utsträckt och makthungrig hand, plötsligt ett parti med ”auktoritära” rötter.

Det som händer när man försöker förmildra ordens betydelse är farligt. Ordet rasist nedgraderades först till ”främlingsfientlig”, och sedan, för att matcha debatten om rådande flyktingkris, till ”invandringskritisk”.

Man måste självklart kunna uttrycka en kritisk synpunkt om ett infekterat ämne utan att få ett ord som rasist omedelbart kastad i ansiktet och utan att kastaren reflekterat över om uttalandet överhuvudtaget bottnar i ett rasistisk synsätt. Man bör istället säga ifrån eller sakligt argumentera emot om nu så skulle vara fallet.

Konsten att konversera och debattera, verbalt och i skrift, med ord som har en vedertagen och solid betydelse håller på att solkas ner av de som bäst behöver den, som exempelvis politiker, journalister och samhällsdebattörer.

Uttryck med ett i grunden positiv mening, som t.ex. politiskt korrekt (PK), d.v.s. att undvika att särskilja någon utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religion, ålder etc., används flitigt med nedsättande och negativ avsikt, samtidigt som nya ord, t.ex. godhetsapostel, konstrueras med samma intentioner.

Ord har betydelse, ord har makt och ska behandlas med varsamhet, särskilt av dem som gör sig ett yrke av att använda dem.

Orden och dess sanna betydelse är alldeles för viktiga för att missbrukas för eventuellt billiga populistiska poänger.