#JustMe…?

Är förmodligen en aning sen på bollen som vanligt, men jag har några små funderingar kring det här med #MeToo-kampanjen. (kampanj är egentligen ett konstigt uttryck för detta men i brist på något bättre använder jag fortsättningsvis uttrycket).

Funderingar är inte heller rätt ord för ärligt talat är det snarare en typ av obehagskänsla som liksom pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag försöker ignorera den allt jag kan, för vad kan vara obehagligt med en så oerhört viktig fråga för alla kvinnor och med sådan oanad och enorm genomslagskraft över hela världen?

För att klargöra att jag helt och fullt stödjer kampanjen, vill jag meddela att jag själv blev sexuellt utnyttjad/trakasserad i tidig ålder och tyvärr vet allt om psykiskt lidande, ensamhet och skam och skuldkänslor kopplat till detta.

Och det är det här som är själva grejen med allt som nu sker, den frigjorda skammen, de bortblåsta skuldkänslorna och den nedsatta foten – nu är det nog! Känslan och insikten av att nästan alla kvinnor oavsett generation har utsatts för någon typ av sexuella trakasserier. Du är inte ensam, rädslan och frustrationen är inte längre din att ensam bära, skammen tillhör inte längre dig. Den är, och har alltid varit männens.

Så vad kommer då min obehagskänsla ifrån? Den är svårförklarad så jag hoppas ni hänger med i svängarna.

Man kan först och främst diskutera hur man definierar sexuella trakasserier, och nu menar jag inte våldtäkt eller andra grova överträdelser utan mer subtila anspelningar som inkluderar makt och sex. Kan man överhuvudtaget gradera dessa på något sätt när varje upplevelse är individuell och känslan av kränkning likaså? Kan man känna sig kränkt av en hand på axeln eller om ryggen som tröst eller en lätt strykning på kinden av en tillfälligt bekant, något som är avsett endast som en ömhetsbetygelse och inget annat?

Det är närapå omöjligt att sätta några gränser när det handlar om individuell perception, men det måste ändå vara någon slags rim och reson.

Så nu till själva kärnan till mina funderingar som hänger ihop med hur #metoo-kampanjen utvecklat sig. Hur stort är behovet för den utsatta att förövaren hängs ut i media? Kan man i vissa fall ifrågasätta syftet? Kan man överhuvudtaget ifrågasätta något i denna kampanj utan att själv bli ifrågasatt angående sitt påstådda engagemang?

Hur ärlig är man som kvinna med sitt ibland överdrivet aggressiva försvar av de utsatta kvinnorna, sina ”medsystrar” som man fram till nu varit tysta tillsammans med även om man varit i en bättre position att agera, stötta eller hjälpa?

Hur intresserad är man egentligen av en seriös kommunikation med motparten om problemet, i detta fall den manliga delen av mänskligheten?

Jag får känslan av att väldigt många rycks med av mediecirkusen och sina känslor, och att ivern att peka ut enskilda individer blir viktigare än det strukturella grundproblemet.

Det är så oerhört viktigt att den här debatten lever vidare och utvecklas, och då i seriösa ordalag. Men utvecklas det till att enbart bli någon typ av ”blame and shame game” eller en feministisk ”happening” kommer debatten om de grundläggande problemen att självdö förr eller senare och det vore en skam nu när vi äntligen har ett ordentligt grepp om manligheten…..

Annonser

Apropå ursprung

Etnicitet har tydligen hamnat så i fokus hos en del människor att dessa på allvar hakar upp sig på hur många spaltmeter som ägnas i media åt en inhemsk mördare i jämförelse med en utrikesfödd sådan. Man kan inte tänka sig att själva brottet eller historien kring detta kan värderas olika med hänsyn till allmänintresse eller andra parametrar, och därför påverka media att värdera och prioritera en händelse utan någon särskild hänsyn till förövarens etnicitet.press

En mördare är en mördare oavsett ursprung och det är själva brottet vi i första hand bör uppröras över, inte vem som utför det.

Man kan däremot diskutera de underliggande faktorerna utifrån en etnisk synvinkel, särskilt med tanke på det inflöde av olika nationaliteter och kulturer som följer av flyktingsituationen. Men detta har visat sig vara svårt då tendensen att generalisera alltid är närvarande.

Jag kan inte minnas att denna företeelse på väldigt länge varit så framträdande som det är just nu, och det beror främst på det främlingsfientliga samhällsklimat som växt fram i och med att rasistiska och fascistiska rörelser och politiska partier tillåtits föra fram sina ideologier relativt fritt. Populism och skrämselpropaganda har fått fäste och i allas vår försiktighet och flathet har dessa krafter, sakta men säkert, fått normaliserats. Orden demokrati och yttrandefrihet har blivit till slagträn och effektiva verktyg för de som spyr ut dessa odemokratiska och osolidariska budskap.

Vi har sedan urminnes tider kletat etiketter på människor utifrån fördomar om etnicitet, religion eller hudfärg. ”Romer är lata och tjuvaktiga”, ”judar är snåla och giriga”, ”afrikaner är vilda och obildbara” och ”finnar super hejdlöst och är våldsamma”. Man trodde ju att den här typen av förlegade generaliseringar utrotats vid det här laget, men tydligen är vi villiga att inte bara vidmakthålla vissa av de gamla fördomarna utan även skapa nya och lika förfärliga.

Jag menar att detta synsätt inte är värdigt ett humant och medvetet land som Sverige, speciellt inte i nödens år 2016….

Handtag, famntag, klapp eller kyss…

thG2DPU2LWDet här med att ta i hand när man hälsar är viktigt för oss svenskar. Ni har väl knappast missat debaclet med MP-politikern Yasri Khan som vägrade ta en kvinnlig reporter i hand med hänvisning till sin religion. Det anses som alltför intimt att vidröra en kvinna, åtminstone en okänd sådan.

Det finns mycket att säga om detta, dels ur ett jämlikhetsperspektiv, men också med den religiösa aspekten i åtanke. Vi har religionsfrihet i det här landet, vilket t.ex. innebär att vi inte kan tvinga muslimer att äta fläskkött. Om man nu kan konstatera att religionen kräver att man visar särskild respekt för okända kvinnor genom att inte vidröra dem, kan vi då anse detta som oacceptabelt? Jag använder uttrycket ”visar särskild respekt för” enbart för att sätta mig i motsats till majoriteten av tyckare som menar att detta är respektlöst mot kvinnor och visar hur ojämlikt och kvinnofientligt islam är. Visst, jag håller fullständigt med, men det finns alltid två sidor av ett mynt…

”Man får ta seden dit man kommer” är den allmänna åsikten, men jag anser inte att religion är en sed. En sed är kulturellt betingad, i vissa länder hälsar man med kindkyssar, i andra med att gnugga näsorna mot varandra. Detta är vedertagna seder och har inget med religion att göra och man har alltså möjlighet att anpassa sig, vilket de flesta som kommer hit från andra länder nog försöker att göra så gott de kan och så långt som deras religion tillåter. Ska vi verkligen kräva att de avsäger sig sin tro för att deras uppförande ska passa oss? Hur skulle vi själva reagera om vi befann oss i samma situation?

Jag tycker personligen att synen och behandlingen av kvinnor inom dessa religioner många gånger är avskyvärda och fullständigt orimliga. Men borde vi inte istället för att kritisera och försöka förändra en världsreligion så att den ska passa in i vårt västerländska, demokratiska och feministiska samhälle och levnadssätt, försöka påverka och förändra människors (läs mäns) nedärvda attityder och värderingar så mycket vi kan? Men inte med kritik, bestraffningar, hat och våld, utan istället med lyhördhet, kunskap, stöd och envishet?

mpYasri Khan, (MP)