Tillsammans

Drottninggatan, Stockholm 07/04/17  14:53

Ur en tragisk händelse har hoppet fötts om ett samhälle där vi uppskattar och är måna om varandra. Ett empatiskt, hjälpsamt, beslutsamt och snabbt agerande samhälle som ser bortom det som skiljer oss åt och omfamnar olikheterna istället för att vara rädda för dem. Som mitt i kaoset öppnar upp sina hem för främlingar, transporterar okända människor i skytteltrafik och erbjuder värme och trygghet enbart genom sin närvaro och vänlighet.

Imponeras av polis, sjukvård och alla inblandade myndigheter, men också av civilsamhället, organisationer och enskilda som snabbt och lugnt tog hand om rädda och förvirrade människor i en kaotisk situation.

Men det finns också saker att lära av detta. Information är mycket viktigt, och här har medierna ett stort ansvar. Även i ett snabbt och kaosartat händelseförlopp, måste man som etablerad nyhetskanal undvika rubriker som genererar klick men där den underliggande informationen innehåller obekräftade och, som det visat sig, felaktiga och falska uppgifter. Det orsakar bara mer rädsla och onödig förvirring.

Det man undrar lite över, men verkligen hoppas, är att den här känslan av samhörighet och gemenskap består. Att det inte blir ett kortlivat fenomen som ibland kan uppstå mitt i, och en kort tid runt en sådan här händelse, men sedan ebbar ut när allt återgått till det normala. Att känslan består är viktigare än någonsin nu när många onda krafter både utanför och i vårt samhälle vill splittra och vända människor mot varandra för deras egna syften.

Endast tillsammans kan vi stå emot dessa krafter.

Tillsammans vinner vi alltid…

Detta är mitt Sverige – #ThisIsMySweden

Déjà vu

Visst är det problematiskt med en amerikansk president som attackerar press och media och anklagar dem för falska nyheter samtidigt som han själv har mycket svårt att hålla sig till sanningen. En president som sprider en hitte-på-nyhet om något oerhört som ”happened in Sweden last night” när absolutely nothing happened mer än vad som är normalt för en fredagkväll i februari.

Visst är det beklagligt att svenskar som titulerar sig ”Sverigevänner” gör sitt yttersta för att svartmåla fosterlandet och beskriva det som ett land invaderat av kriminella och våldtäktsbenägna immigranter och flyktingar. Och visst är det en aning ironiskt att detta anförs av ett riksdagsparti där åtminstone 5 % av de invalda är eller har varit föremål för diverse brottsutredningar.

Och visst förstår man den främlingsfientligt högerpopulistiska agendan bakom allt, åtminstone om man har den minsta gnutta logiskt tänkande.

Detta är ju illa, men ingen katastrof.

Katastrofen inträffar då vanligt hederligt folk börjar vackla under lögnerna och det populistiska bombardemanget. Jo, jag är medveten om att det har varit alltför många jämförelser med Nazi-Tyskland och 30-talet, men nazisternas svartmålande och separatistiska människosyn hade inte kunnat få fäste och verka, och slakten av miljontals människor hade inte kunnat ske utan vanligt hederligt folks tysta medgivande.

Det är samma separatism vi ser idag och det är samma populistiska strategi som pågår.

Ökad terrorism och vår tids största flyktingvåg har varit katalysatorer som utlöst rädsla och hat hos människor, men också gett högerextremism och rasism nytt syre.

Men vi ser också ett växande motstånd, inget är förlorat ännu. Majoriteten värnar om demokratin, humanismen, solidariteten och de mänskliga rättigheterna och denna majoritet får aldrig någonsin tystna igen…..

Oro som oroar

Det pratas och debatteras mycket om människors oro just nu. Oro är ett något abstrakt ord, en allmän känsla av osäkerhet eller lätt rädsla som kan påverka människor väldigt olika.

Vissa stänger in sig och undviker allt det otäcka där utanför, andra beter sig nästan som vanligt men kastar oroliga blickar över axeln och registrerar allt som sker i ögonvrån. En del beger sig helt enkelt ut för att attackera det som skrämmer.

Världen är en oroande plats på många sätt, med ett flertal s.k. oroshärdar där en av de mest skrämmande konfliktparternas, d.v.s. terroristorganisationernas dödliga tentakler når nästan ända fram till vår svenska pittoreska gärdsgård. Men också med en nationalism och högerextremism som gror okontrollerat mitt i den demokratiska myllan med gödningsmedel utvunnet ur omänskligt lidande och ur själva oron.

Själv oroar jag mig mest över politikernas oförmåga att ingjuta förtroende och framtidstro i sina medborgare. Över deras ihärdiga taktik att angripa ytan av problemen istället för de underliggande orsakerna. Det hjälper liksom inte att sätta Bamseplåster på ett brutet ben, men många rycks med i populismens vindar och utlovar snabbläkande plåster till svårläkta och variga sår.

2016 var i stora delar ett både oroligt och sorgligt år, min spåkula viskar att 2017 kommer att bli ett förändringens år, men tyvärr inte till det bättre…