#JustMe…?

Är förmodligen en aning sen på bollen som vanligt, men jag har några små funderingar kring det här med #MeToo-kampanjen. (kampanj är egentligen ett konstigt uttryck för detta men i brist på något bättre använder jag fortsättningsvis uttrycket).

Funderingar är inte heller rätt ord för ärligt talat är det snarare en typ av obehagskänsla som liksom pockar på min uppmärksamhet samtidigt som jag försöker ignorera den allt jag kan, för vad kan vara obehagligt med en så oerhört viktig fråga för alla kvinnor och med sådan oanad och enorm genomslagskraft över hela världen?

För att klargöra att jag helt och fullt stödjer kampanjen, vill jag meddela att jag själv blev sexuellt utnyttjad/trakasserad i tidig ålder och tyvärr vet allt om psykiskt lidande, ensamhet och skam och skuldkänslor kopplat till detta.

Och det är det här som är själva grejen med allt som nu sker, den frigjorda skammen, de bortblåsta skuldkänslorna och den nedsatta foten – nu är det nog! Känslan och insikten av att nästan alla kvinnor oavsett generation har utsatts för någon typ av sexuella trakasserier. Du är inte ensam, rädslan och frustrationen är inte längre din att ensam bära, skammen tillhör inte längre dig. Den är, och har alltid varit männens.

Så vad kommer då min obehagskänsla ifrån? Den är svårförklarad så jag hoppas ni hänger med i svängarna.

Man kan först och främst diskutera hur man definierar sexuella trakasserier, och nu menar jag inte våldtäkt eller andra grova överträdelser utan mer subtila anspelningar som inkluderar makt och sex. Kan man överhuvudtaget gradera dessa på något sätt när varje upplevelse är individuell och känslan av kränkning likaså? Kan man känna sig kränkt av en hand på axeln eller om ryggen som tröst eller en lätt strykning på kinden av en tillfälligt bekant, något som är avsett endast som en ömhetsbetygelse och inget annat?

Det är närapå omöjligt att sätta några gränser när det handlar om individuell perception, men det måste ändå vara någon slags rim och reson.

Så nu till själva kärnan till mina funderingar som hänger ihop med hur #metoo-kampanjen utvecklat sig. Hur stort är behovet för den utsatta att förövaren hängs ut i media? Kan man i vissa fall ifrågasätta syftet? Kan man överhuvudtaget ifrågasätta något i denna kampanj utan att själv bli ifrågasatt angående sitt påstådda engagemang?

Hur ärlig är man som kvinna med sitt ibland överdrivet aggressiva försvar av de utsatta kvinnorna, sina ”medsystrar” som man fram till nu varit tysta tillsammans med även om man varit i en bättre position att agera, stötta eller hjälpa?

Hur intresserad är man egentligen av en seriös kommunikation med motparten om problemet, i detta fall den manliga delen av mänskligheten?

Jag får känslan av att väldigt många rycks med av mediecirkusen och sina känslor, och att ivern att peka ut enskilda individer blir viktigare än det strukturella grundproblemet.

Det är så oerhört viktigt att den här debatten lever vidare och utvecklas, och då i seriösa ordalag. Men utvecklas det till att enbart bli någon typ av ”blame and shame game” eller en feministisk ”happening” kommer debatten om de grundläggande problemen att självdö förr eller senare och det vore en skam nu när vi äntligen har ett ordentligt grepp om manligheten…..

Annonser

Tillsammans

Drottninggatan, Stockholm 07/04/17  14:53

Ur en tragisk händelse har hoppet fötts om ett samhälle där vi uppskattar och är måna om varandra. Ett empatiskt, hjälpsamt, beslutsamt och snabbt agerande samhälle som ser bortom det som skiljer oss åt och omfamnar olikheterna istället för att vara rädda för dem. Som mitt i kaoset öppnar upp sina hem för främlingar, transporterar okända människor i skytteltrafik och erbjuder värme och trygghet enbart genom sin närvaro och vänlighet.

Imponeras av polis, sjukvård och alla inblandade myndigheter, men också av civilsamhället, organisationer och enskilda som snabbt och lugnt tog hand om rädda och förvirrade människor i en kaotisk situation.

Men det finns också saker att lära av detta. Information är mycket viktigt, och här har medierna ett stort ansvar. Även i ett snabbt och kaosartat händelseförlopp, måste man som etablerad nyhetskanal undvika rubriker som genererar klick men där den underliggande informationen innehåller obekräftade och, som det visat sig, felaktiga och falska uppgifter. Det orsakar bara mer rädsla och onödig förvirring.

Det man undrar lite över, men verkligen hoppas, är att den här känslan av samhörighet och gemenskap består. Att det inte blir ett kortlivat fenomen som ibland kan uppstå mitt i, och en kort tid runt en sådan här händelse, men sedan ebbar ut när allt återgått till det normala. Att känslan består är viktigare än någonsin nu när många onda krafter både utanför och i vårt samhälle vill splittra och vända människor mot varandra för deras egna syften.

Endast tillsammans kan vi stå emot dessa krafter.

Tillsammans vinner vi alltid…

Detta är mitt Sverige – #ThisIsMySweden

Déjà vu

Visst är det problematiskt med en amerikansk president som attackerar press och media och anklagar dem för falska nyheter samtidigt som han själv har mycket svårt att hålla sig till sanningen. En president som sprider en hitte-på-nyhet om något oerhört som ”happened in Sweden last night” när absolutely nothing happened mer än vad som är normalt för en fredagkväll i februari.

Visst är det beklagligt att svenskar som titulerar sig ”Sverigevänner” gör sitt yttersta för att svartmåla fosterlandet och beskriva det som ett land invaderat av kriminella och våldtäktsbenägna immigranter och flyktingar. Och visst är det en aning ironiskt att detta anförs av ett riksdagsparti där åtminstone 5 % av de invalda är eller har varit föremål för diverse brottsutredningar.

Och visst förstår man den främlingsfientligt högerpopulistiska agendan bakom allt, åtminstone om man har den minsta gnutta logiskt tänkande.

Detta är ju illa, men ingen katastrof.

Katastrofen inträffar då vanligt hederligt folk börjar vackla under lögnerna och det populistiska bombardemanget. Jo, jag är medveten om att det har varit alltför många jämförelser med Nazi-Tyskland och 30-talet, men nazisternas svartmålande och separatistiska människosyn hade inte kunnat få fäste och verka, och slakten av miljontals människor hade inte kunnat ske utan vanligt hederligt folks tysta medgivande.

Det är samma separatism vi ser idag och det är samma populistiska strategi som pågår.

Ökad terrorism och vår tids största flyktingvåg har varit katalysatorer som utlöst rädsla och hat hos människor, men också gett högerextremism och rasism nytt syre.

Men vi ser också ett växande motstånd, inget är förlorat ännu. Majoriteten värnar om demokratin, humanismen, solidariteten och de mänskliga rättigheterna och denna majoritet får aldrig någonsin tystna igen…..